På neo
Kis andning har varit ansträngd ett tag så vi blev inlagda på neo igår för observation och provtagningar. Än så länge vet vi att han har en missbildning inne i näsan som påverkar andningen. Läkarna är även överens om att det är något annorlunda med Ki men ingen vet vad det kan vara, så ytterligare remisser ska skickas för att komma till botten med det också.
Jag funderar mycket på detta och vad det kommer att innebära för våran familj. Jag är inte rädd för funktionsvariationer, de finns redan i våran familj, jag tror snarare att ovissheten är det värsta. Att inte veta vad som väntar en, samtidigt så vet jag också att en diagnos eller syndrom ger inte alla svaren då alla människor är olika och det är många faktorer som kan spela in i hur ens liv blir.
Jag tänker mycket på M också och hur jag som 28 årig mamma hade hanterat beskedet om hennes autism om hon hade fått den då. Jag hade inte kunnat hanterat det då, inte i den plats i livet där jag befann mig då men idag vet jag mera, och som 38 årig mamma så är jag mera erfaren och en aning klokare.
Som jag skrev igår, som förälder kommer jag alltid att oroa mig men när det är dianoser och syndrom inblandade tror jag iaf att oron blir mera påtaglig och "verklig" samt nära, iaf för mig.
Jag kan nu vila i att det inte är något akut med Ki och han kommer att få den hjälpen som han behöver. Jag har honom nära och kan ta hand om honom på ett helt annat sätt än vad jag kunde när han låg i magen. Det kommer att bli bra.
Xx.