En dag i taget
Att jag mår dåligt är det ingen som har missat. Jag ska försöka att bryta ner det lite mera. Främst pga att Sanna sagt att jag är så duktig på att beskriva mina känslor ;)
NPF finns i våran familj och alla föräldrar som har barn med NPF förstår kampen och striderna som det innebär, som NPF förälder skulle jag vilja säga att en ständigt strider för ens barns rättigheter till ett värdigt liv samtidigt som man själv kämpar med sin ork och mående.
Jag har som jag tidigare skrivit fått kritik över att jag valt att skaffa flera barn när jag har M med sina svårigheter, jag har valt att ignonera kritiken och tänkt att NPF inte är ett hinder för en stor familj och om vi får flera barn med diagnoser så tar vi det då, vi kommer att älska de ändå. Men nu står vi här med ett barn som kanske har ett syndrom som är större än autism. Vi vet inte och den ovissheten skrämmer mig väldigt mycket. Jag har tidigare anklagat mig själv väldigt mycket för Ms diagnoser trots att jag vet att det inte är mitt fel, men jag kan inte låta bli att känna skulden när jag bär på ärftligheten.
I Ks fall så kanske det inte ens är ärftligt utan en genetisk slump att det blev på detta sätt vid celldelningen. Vad gör man åt slumpen? Hur hade jag kunnat påverka den? Skulden finns ändå även fast jag vet att det varken är rimligt eller sunt att bära den.
Jag tror inte att detta är en förlossningsdepression men jag tror absolut att det är en depression som bör tas på allvar. Jag behöver välja mina strider samt vad jag lägger energin på. Jag ska erkänna att jag är expert på att lägga energi på onödiga saker och nu måste jag lära mig att tänka samt göra annorlunda. Jag får ta en dag i taget och göra det bästa av det och jag får dessutom försöka att vara snäll mot själv även när jag känner mig misslyckad.
xx