Kalkonmamman.

Allt jag önskar mig just nu är att få behålla våran flicka. Hasse och jag har bestämt att det enda som leder till en abort är om barnet inte kommer att överleva. Så jag hoppas att våran flicka mår bra annars.

 

Jag fick en del kritik när jag blev gravid med Kain, en bekant påpekade att vi gjorde fel som blev gravida med allt vi har i ryggsäcken, bla Milias autism och svårigheterna med papporna. Idag är jag så himla glad över att Kain finns, våran guldklimp och ljus i denna ovisshet.

 

Jag känner på mig att jag kommer att få en del kritik om vi får ett barn med downs syndrom och med det alla oönskade råd, speciellt den om att inte skaffa flera barn. Jag bryr mig inte om den kritiken denna gång, den tar sig inte ens igenom min själ, jag vill bara få behålla min flicka som kommer till en familj full av kärlek med syskon som kommer att älska henne oavsett och tre föräldrar som alltid kommer att finnas där för henne.

 

Jag både längtar och befarar tisdag. Jag vill bara få svar, veta vad vi har framför oss, kan jag fortsätta att njuta av min graviditet eller inte. Jag är både orolig och lugn. Funktionsnedsättningar skrämmer inte mig, det är en ev sen abort som skrämmer mig och som jag helst inte vill göra.

 

Förresten: bekanten fortsatte inte att vara en bekant efter hennes åsikter. Jag kände att om hon inte kunde stötta mig då, skulle hon inte kunna göra det senare heller. Jag ångrar inte det beslutet, Kain är mannen i mitt liv och jag åndrar inte en sekund att jag blev gravid med honom.

 

//Carro